Författarens texter

Tryggves fyr: Ett kåseri om översättningar

Denna text var ursprungligen tänkt att infogas som bilaga i Besvärjarens fäste, vår översättning och konvertering av Baltron’s Beacon till Monster & Magi, som bakgrund till den svenska titeln. Men texten blev längre än vi tänkt och bilagorna i modulen är tillräckligt voluminösa som de är. Därför flyttade vi den hit i stället.

Baltron’s Beacon är ett av de mer berömda äventyren från TSR, så man vill helst ha en svensk titel som gör det uppenbart att det är just denna modul det handlar om. Men det finns en del utmaningar med ordagrann översättning av engelska, som blir särskilt uppenbara i fantasytexter.

En av dessa är att vi tenderar att vara mycket generösare mot engelska ord än mot svenska. På svenska ord ställer vi striktare krav på innehåll, för vi bedömer användningen av dem efter vad de verkligen betyder. Med engelska ord räcker det ofta att det låter bra, och det brukar det ju också göra (när det kommer till exempelvis fantasy, hårdrock och kärlekssånger). Även för en svensk som kan engelska utmärkt, låter exempelvis Ravenloft och Baltron’s Beacon bra, trots att orden i stort sett inte betyder något för de som ser dem första gången. Eller snarare är det väl tack vare att de betyder nästan ingenting. Det lämnar titlarna öppna för stämningsfullt innehåll vi får associera till. I stället för ett faktum får vi en känsla. När vi översätter ett engelskt ord till ett svenskt verkar dess betydelse plötsligt för snävt, våra associationer blir strypta. Det är nästan som om mystiken rinner av orden med översättningen, och vi tycker att det möjligtvis helt korrekt översatta ordet inte alls förmedlar samma känsla som originalet. Många svenska låtskrivare säger också att det är enklare att skriva och sjunga på engelska, trots att svenska är deras modersmål; sannolikt av just detta skäl.

Så vi upplever många gånger de engelska orden som mindre väldefinierade och de låter sig därför lättare förknippas med fantasier. Ord på svenska har ett redan fastslaget, välbekant innehåll för oss. Vi associerar till något helt vardagligt snarare än storslaget. En fyr är en fyr, till exempel, och det är hela saken, medan beacon (åtminstone i ett visst sammanhang) verkar betyda något mer på engelska. Men så är det ju inte egentligen.

På engelska kommer man följaktligen undan med rätt banala namn och uttryck, säg Black Blade of Death. Hur många svenska hårdrocksgrupper skriver texter på svenska, med titlar som Dödens svarta klinga? Översätter man sånger ordagrant från engelska till svenska verkar innehållet i de flesta fall oerhört banalt. På vårt modersmål måste vi ta ställning till våra ord, till vad vi faktiskt säger. ”Dödens svarta klinga” betyder inget annat för oss än dessa tre enkla ord. Svenska är på så vis ett mer utmanande språk, och säkert ett skäl till att engelska uttryck och ord blir alltmer populära. Man säger egentligen ingenting man behöver ta ställning till, utan alla är fria att själva bestämma vad det betyder, egentligen. För svensken passar med andra ord engelskan, om man får skoja till det, postmodernismen mycket bättre.

Baltron’s Beacon är en tjusig alliterande titel som verkar ha något med en fyr eller ett vägledande ljus att göra. I synnerhet som vi inte kan veta något om ”Baltron” (det är inte ett ord vi känner igen) blir titeln mystisk och på så vis lockande. Vi närmar oss äventyret med öppet, nyfiket sinne. Men om vi översätter äventyret till det mest uppenbara, ”Baltrons fyr”, riskerar vi att få en titel som väcker frågor i stället för nyfikenhet. För nu har vi i stället två ord vi borde förstå, men vi är inte riktigt klara över vad de betyder tillsammans. För det första: vem eller vad är ”baltron”, och för det andra: handlar äventyret om en fyr alltså?

Det är mycket välmotiverade frågor, för äventyret handlar inte om en fyr, och ”baltron” – vad det nu är – förekommer egentligen inte heller. Varför heter det ”Baltrons fyr” då? är den naturliga följdfrågan. Det illustrerar vårt problem utmärkt. Frågan ställs nämligen inte om Baltron’s Beacon, knappast av svenskar i alla fall. Man ser titeln, bilden (som vi återkommer till) och får en skön känsla och fantasin väcks till liv. Man behöver inte ens ha riktigt klart för sig vad beacon betyder (jag visste det inte när jag första gången såg modulen på åttiotalet), och vem Baltron är bryr man sig inte om just nu. Det är som Black Blade of Death – vad orden egentligen betyder är av underordnad betydelse så länge det låter bra och man får associationer som funkar. I motsats till ”Dödens svarta klinga”. Det reser inte sköna associationer, utan frågor: ”Vadå ’dödens svarta klinga’ – är det Dödens klinga? Har han en svart lie, är det vad du försöker säga?” I samma ögonblick är förstås mystiken borta. Eftersom vi har en så omedelbar relation till enkla, svenska ord (död, svart, fyr) kan författaren inte förlita sig på välvilliga läsares generösa associationer, utan måste välja sina ord med mycket större omsorg. Det är därför det är så svårt att skriva en gripande kärlekssång på svenska, eller en skräckinjagande hårdrockslåt. Men vid de sällsynta fall det lyckas ryser vi alla, för orden får sådan kraft.

Tillbaka till den svenska titeln av Baltron’s Beacon så hopar sig alltså problemen: ”fyr” är ett känt svenskt ord som vi vet vad det betyder – vi rentav ser en vanlig, hederlig fyr för vår inre blick (vilket de flesta av oss inte gör vid ordet beacon). Inte så fantasieggande med typ Långe Jan, eller hur? Tvärtom ganska alldagligt. Men dessutom: Vad är ”baltron”? Rimligtvis är också det ett svenskt ord eftersom äventyret uppenbarligen är skrivet på svenska. Vi orienterar oss efter ord vi kan, och således kanske vi spekulerar i att det är en sammansättning av de kända orden ”bal” (finfolk dansar) och ”tron” (kungen är märkvärdig), som ju båda fungerar utmärkt i fantasymiljö. En tron på en bal – baltronens fyr?

Nej, det blir förstås helt fel, men för att tillåta oss ett sidospår understryker detta ett skäl till att man ibland översätter engelska egennamn som blir svåra att använda i en svensk text. Låt oss exemplifiera med Sagan om Ringen eftersom det är ett verk vi alla känner till. Om vi läser ”Strider i Shire” i svensk, löpande text, kan det bli en smula oklart vad det betyder och hur det ska uttalas. ”Vidstige i Fylke” reser däremot inga frågor, utan formar bara en behaglig och tydlig mening. Andra egennamn, som fungerar utmärkt i löpande svensk text, som Gandalf och Moria, översätts däremot inte. Förr i tiden brukade man förresten skriva utländska ord i svensk brödtext kursiverat, för att göra det lättare för läsaren att sortera in dem. Tyvärr blir det alltmer ovanligt. I stället för ”Elvis sex appeal var fenomenal”, skriver man ”matchen var tight”. Det kräver ett ögonblicks sorterande av läsaren för att förstå att ordet tight ska uttalas ”tajt” och att det betyder att matchen var jämn (gissningsvis). ”Strider i Fylke” – betyder det att utbygdsjägaren är där eller att man bråkar med varandra? Det gäller att göra det så lätt för läsaren som möjligt att förstå vad man berättar, samtidigt som det är rätt underhållande att läsa.

Låt oss då i välmotiverad översättartradition prova att välja ett mer svenskklingande namn på magikern Baltron, så vi slipper förvirringen. Låt oss prova ”Tryggve” för att antyda ett slags medeltid, behålla något av originaltitelns allitteration, samt göra titeln lätt och odisputabel att både uttala och förstå: ”Tryggves fyr”. Inte bara faller dessa ord rätt platt i en storslagen fantasymiljö, utan dessutom skulle denna titel inte lösa de problem vi har med äventyrets originaltitel – nämligen att det inte riktigt är hans ställe och att det inte rör sig om en fyr (det vill säga ett med avsikt upprättat torn för att sprida ljus som vägleder skepp).

Så oavsett hur vi hanterar magikerns namn kvarstår problemet att titeln är missvisande. En översättare kommer nämligen inte undan med att det låter bra, utan måste stå för sina ord, ord som alla vet vad de faktiskt betyder – och så är vi tillbaka där vi började: Utmaningen att översätta engelska ord vi får associera kring lite som vi vill, till svenska ord där låt säga hårdare papper gäller.

Orden är särskilt viktiga i våra bearbetningar av TSR-klassikerna. Vi får nämligen inte hjälp av bilder. Finns det till exempel något mer ”ikoniskt” omslag till ett äventyr än Ravenloft från 1983? I samma stund man ser titeln, ser man vampyren – och bilden är fenomenal. Detsamma gäller Baltron’s Beacon. Bilden på framsidan avslöjar en berättelse: Äventyrare som tar sig genom ett träsk mot ett fäste med ett grönt ljus – mycket fantasieggande! Har man väl sett dessa bilder tillsammans med titlarna, har man genast en positiv (men lockande vag) föreställning om vad äventyret handlar om. I våra bearbetningar till Monster & Magi saknar vi detta stöd. Titeln måste tala för sig själv – den måste betyda något, och samtidigt vara någorlunda intressant. Det är därför vi översätter Ravenloft tämligen ordagrant men ej utan tankemöda till Korpvinden. Men eftersom vi fruktar att ”Korpvinden” som ord utan förklaring eller stödjande bilder inte berättar tillräckligt mycket för att väcka intresse, döper vi vår version av Ravenloft till Korpvindens öden. På så vis får vi en berättelse, och det vi berättar speglar äventyrets innehåll – det kretsar ju kring vampyrens öde, hans älskades, hans brors, men också våra spelarkaraktärers öden, för de låter en spådam berätta om dem. Det är många öden som binds samman i vampyrslottet, som titeln Korpvindens öden avslöjar.

Vi återvänder till titeln på denna TSR-klassiker med konstaterandet att ambitionen att någorlunda ordagrant översätta Baltron’s Beacon är fruktlös. Vi tvingas således komma på en egen titel. Vi skulle helst ha med den svarta flamman (som det hela handlar om) eller det gröna ljuset (som leder dem dit), men det blir för omständligt. Vi vill också komma ifrån den pedagogiska utmaningen att det i själva verket är tre olika besvärjare som använt fästet. Vilken av dem är viktigast, och förtjänar omnämnande i titeln? Faktum är att översteprästen som grundade platsen är ganska oväsentlig idag, till skillnad från kultföremålen han lämnat bakom. Baltron är också i första hand intressant för rekvisitans skull. Återstår då Leptor – men till skillnad från de övriga två nämns han bara i förbigående i bakgrundsmaterialet, och spelar rollen som ett hinder på vägen, inte som äventyrets mål eller höjdpunkt.

Äventyrets viktigaste komponenter är i stället flamman, fästet och det faktum att besvärjare bott här (för det är det som gör fästet till den utmaning det är). När vi laborerat med ”den svarta flamman” och misslyckats med att komma på en titel som antyder detta det mest centrala i berättelsen, föll vi tillbaka på fästet där allting utspelas. Men vad är det då för fäste, om vi vill antyda en berättelse? Jo, det är besvärjarens fäste de måste utforska.

Vilken besvärjare talar du om, kanske den petige vill veta. Men det spelar ingen roll, egentligen, eftersom det är tre besvärjare i äventyret och ingen av dem är dess mål (och sannolikt lyckas inte spelarna hålla isär dem). Utan det är helt enkelt ett fäste som blivit farligt och äger kritisk betydelse för berättelsen, på grund av att ondskefulla magiker och präster haft sitt tillhåll där genom åren, och nu måste äventyrarna – ja, och så vidare… Beskriv det med två ord!

Besvärjarens fäste fungerar. Det ger också lämpliga associationer till monster och magi.